Lillebror
har ni tänkt på hur fantastiskt det är med syskon? Vi ser upp till dem, ser efter dem och älskar dem. Jag har ett syskon, en yngre bror, en fantastisk, snäll, smart, duktig, godhjärtad och snygg kille.
hur ofta tittar du på ditt syskon och säger "villen tur att det blev du!" Inte så ofta va? Eller så är du kanske bara en bättre människa än vad jag är. Men jag säger det i alla fall aldrig. Jag brukar istället retas och fråga hur vi kan vara släkt eller säga att "jag ville ju ha en syster!"
Det är sant att jag ville ha en syster, VILLE. Jag hade aldrig bytt bort min bror, aldrig. Om valet står mellan mitt liv eller min brors så skulle jag välja hans varje gång. Jag dör hellre än lever utan min underbara bror.
Har ni upplevt ett ögonblick då ert syskon nästan försvann? Jag har det, en gång i Italien när lillebrorsan blev påkörd av en bil, det gick bra och han fick inget mer än ett otäckt sår på foten, men precis där och då, på ett sjukhus i Italien, med endast en engelsktalande sjuksköterska, när de tyckte att min bror skulle försöka sova lite. Då hade jag panik, tänk om han försvinner!
Hemsk känsla, att inte kunna göra något. Om någon sårar min bror eller bara gör honom lite illa, då blir jag flyförbannad! Det finns en person som får retas med honom, säga att han är störd, och det är JAG.
Nu har det här inlägget helt tappat tråden men vad jag vill säga är att ta vara på era syskon. Och så vill jag få skryta lite över vilken otrolig bror jag har, och han är bara min.
